På tiden.

Det var inte igår.

Jag har varit på MH-test. Vilket hittepå. De skulle se om jag var rädd för spöken. Vem tusan är inte rädd för spöken? Jag skrek åt dem att de skulle försvinna men de kom bara närmare. Då ställde jag mig bakom häxan och skrek på dem istället. Tänkte att de skulle ta henne först medan jag ändå såg lite ball ut i och med att jag fortfarande vrålade ilsket. Det funkade för de stannade en bit bort. Då gå häxan fram och tar av dem huvudena! Inte klok. Men då såg jag att det var vanliga människor. Känner mig lurad.

Nån sprang runt i skogen och försökte få mig att springa dit men jag var inte intresserad, ville hellre bli klappad av publiken. Så var det nån trasa jag tydligen skulle jaga men det gjorde jag inte, häxan blir arg om jag jagar.

Nån galning satt och sköt i skogen också men jag orkade inte bry mig, lekte med en skitkul leksak istället. Jäkla oväsen.


Åke har krossat mitt hjärta. Han skriver en massa elakheter. Hur kan han vara så grym? Hur går man vidare när nån gjort nåt sånt här? Han kunde inte ens ta det öga mot öga, utan skriver så alla kan se.

Men du, Åke- en vacker dag kommer du inse vad du gått miste om men då kan det vara försent. Tro inte att jag kommer krypande. Och du förresten, jag är mer karl än dig...

Nu ska jag leka med min pipboll för att hela mitt brustna hjärta. Ditt svin.


RSS 2.0